Plötsligt händer det och hur det var innan

För drygt två år sedan var Noah sjuk. Riktigt sjuk. Han låg på sjukhuset med lunginflammation i 11 dygn och blev bara sämre och sämre trots alla mediciner läkarna stoppade i honom. Sedan stod de bara där handfallna och visste inte riktigt vad mer de skulle hitta på. Men efter en vecka gick en ny läkare på skiftet och hon visste vilka prover som behövdes för att kunna sätta in rätt behandling och snart vände det uppåt igen för Noah. Men allt sedan dess har han haft svårt att komma igång med sin kommunikation igen och det han kunde innan sjukhusvistelsen i tecken och ord försvann i den här vevan.

Noah på sjukhus november 2010

Det dryga år som följde var tufft för Noah på många sätt och vis.

Förskolan han började på visade sig vara en fullständig katastrof med omorganiseringar och personalbyten som gjorde honom orolig eftersom han aldrig fick behålla en kontaktperson någon längre tid. Inte heller fick han någon som helst träning av personalen där utan han sågs mest som ett problem som skulle lösas. Och löste det gjorde de - genom att behandla honom som en liten bebis som inte kunde göra något själv. I vissa fall handlade det till och med om rena kränkningar. Tecken var inte heller något de ansåg sig behöva syssla med - trots flera teckenkurser - för det var ju "pinsamt".

Hemma hade Noah en ny liten syster att tampas med som krävde väldigt mycket kraft och energi från sin omgivning vilket inte lämnade mycket kvar till honom.

Samtidigt var det omorganiseringar på habiliteringen dit Noah hörde och den logoped som tog över efter hans första team där var alldeles för ung och oerfaren för att kunna hantera det uppdrag hon fått. Större delen av tiden stod hon mest handfallen och någon handledning i ordets rätta bemärkelse var bara att glömma. Följden blev att under nästan ett och ett halvt års tid fick Noah inget som helst stöd från habiliteringen i sin kommunikativa utveckling.

Under den här perioden gick den lilla energi jag hade kvar som mamma så gott som helt och hållet åt till att försöka få till stånd en förbättring för Noah - på förskolan såväl som på habiliteringen. Så här i efterhand är det kanske inte svårt att förstå varför Noah stannade upp och i vissa fall till och med gick bakåt i sin utveckling.

Idag varken pratar eller tecknar Noah särskilt mycket. En stor del av tiden går ut på att försöka luska ut vad han egentligen vill i olika situationer och ibland kan det bli oerhört frustrerande - både för honom själv och för hans omgivning. Men den senaste tiden har det känts som om något är på gång att hända, inte bara med hans kommunikation utan med hela hans utveckling. Han är på gång igen. Och det är en underbar känsla. Han "härmar" talat språk på ett sätt som han inte gjort tidigare. Det låter också mycket mer varierat än det gjort innan. Ofta när jag pratar med honom svarar han med "sitt språk" och verkar utgå ifrån att jag förstår vad han säger. Ungefär som mindre barn gör innan de kan tala. Och när det gäller tecken... Plötsligt händer det!

Idag när vi åt middag och korvstroganoffen började ta slut på tallriken tog Noah sin hand, förde fingrarna till munnen och tecknade "mat" hur tydligt som helst. Utan att jag tjatade på honom att teckna eller tog hans händer för att visa. Utan helt enkelt för att han ville ha mer mat. Och så klart han fick det.

Mat / Äta