Det är aldrig bra att göra uppehåll i simning. Vattenvana är verkligen färskvara precis som C och de andra duktiga instruktörerna på Aquabarn säger. Det märktes rejält när Noah gjorde ett uppehåll i sin simning i samband med att Mina föddes. Det dryga halvåret (eller mer tror jag när jag tänker efter) som han inte simmade regelbundet ledde till att han glömde av både det ena och det andra. När vi satte igång igen efter uppehållet hade han en del att ta igen.
Den här hösten med alla förkylningar och andra trista infektioner har gjort att simtillfällena har blivit få och långt emellan och det märks på båda barnen. De har glömt en del övningar men är framför allt lite mer försiktiga i vattnet. Men sakta men säkert börjar vattenvanan så smått att komma tillbaka. Redan förra söndagen överraskade Mina med ett riktigt "pannkaksdyk" och Noah busade loss ordentligt på mammas bekostnad. Idag kom de med ett par överraskningar till.
Det började med Mina som visade att hon äntligen har klurat ut det här med "apgången" som hon kämpat så med. Den går ut på att barnen ska hänga i bassängkanten med händer och fingrar och klättra längs med kanten med hjälp av benen. Samtidigt sjunger alla "En elefant balanserade..." Noah har redan från första stund haft jättelätt för apgång och tyckt det varit roligt medan Mina haft lite svårare att lära sig den rätta tekniken. Men idag lossnade det för henne och hon klättrade längs bassängkanten som om hon aldrig gjort annat. Heja Mina! När det var Noahs tur att simma fortsatte han inte bara med buset från förra veckan - simma till C och vinka hej då till mamma - utan simmade "ryggsäck" för första gången sedan innan Mina föddes. Jag hade nästan gett upp hoppet om att han skulle acceptera att hänga på ryggen men idag bara vände det. Ända sedan vi började simma igen för två år sedan drygt så har Noah konstant vägrat att befinna sig bakom mig i bassängen. Förmodligen har det hängt samman med en känsla av otrygghet. Men nu verkar det ha släppt. Bara så där. Helt fantastiskt!
Nu är det bara att se fram emot nästa söndag och försöka lura på vad de små trollungarna ska komma med för överraskningar då.
I morgon är det dags för nätverksmöte på habiliteringen igen. Årets andra. Om man nu kan räkna förra månadens träff som ett sådant med tanke på att förskolan ställde in i sista minuten pga av sjukdom. Uppenbarligen var det inte alla som var sjuka så jag kan inte riktigt förstå varför inte de som var friska kunde ha kommit på mötet ändå men... jag kommer nog aldrig att riktigt förstå mig på hur de tänker inom förskolan idag. Generellt sätt verkar det vara är en mycket stor skillnad i inställningen till arbetet med barnen inom förskoleverksamheten jämfört med hur det är inom skolan där jag arbetar. Men mötet i morgon kan kanske bli intressant. Vem vet.
