När trollet Trolle kom på besök...

Härom dagen stod det en spännande väska i Minas fack på förskolan. Inuti väskan låg trollet Trolle. Han skulle få följa med henne hem och tillbringa en hel vecka hemma hos oss. Jättekul tyckte Mina som har pysslat med Trolle hela eftermiddagen och kvällen.

Trolle med sin fina resväska.

Trolle har hjälpt Mina att
baka kladdiga chokladmuffins.

Han har fikat på rabarberpaj och glass
tillsammans med Mina som inte gärna
ville dela med sig.

Han har lekt frisörsalong och fått håret fixat
av storebror Noah som tyckte att en
gul tofs passade bra ihop med den
gula tröjan.

Till slut var Trolle så trött att Mina fick bädda
ner honom i dockvagnen tillsammans med
Titte och Gubben så han fick sova lite.

Lila funkar alltid!

På Minas förskoleavdelning har alla barnen fått göra fotavtryck i färg som sedan klistrats fast i golvet från hallen och in på avdelningen. Alla utom Mina vill säga. Den bestämda unga damen har, trots ihärdiga försök från personalen, envist vägrat med motiveringen att "de e fåli". (Översättning från Minaspråk: Det är farligt.) Så idag när vi hade en stund i lugn och ro här hemma på eftermiddagen så tänkte jag att vi kanske skulle passa på att öva lite. Sagt och gjort - vattenfärgerna åkte fram och vi började lite försiktigt med handen.

Måla själv är alltid spännande.

Färgen är givetvis lila.

Se så fint det blev!

Nästa gång tar vi foten!

Ännu en supersimsöndag

Just nu känns det som om både storebror och lillasyster är inne i en period där de tar stora kliv framåt. Inte minst gäller detta simträningen på söndagarna. Underbart!

Det är aldrig bra att göra uppehåll i simning. Vattenvana är verkligen färskvara precis som C och de andra duktiga instruktörerna på Aquabarn säger. Det märktes rejält när Noah gjorde ett uppehåll i sin simning i samband med att Mina föddes. Det dryga halvåret (eller mer tror jag när jag tänker efter) som han inte simmade regelbundet ledde till att han glömde av både det ena och det andra. När vi satte igång igen efter uppehållet hade han en del att ta igen. 

Den här hösten med alla förkylningar och andra trista infektioner har gjort att simtillfällena har blivit få och långt emellan och det märks på båda barnen.  De har glömt en del övningar men är framför allt lite mer försiktiga i vattnet. Men sakta men säkert börjar vattenvanan så smått att komma tillbaka. Redan förra söndagen överraskade Mina med ett riktigt "pannkaksdyk" och Noah busade loss ordentligt på mammas bekostnad. Idag kom de med ett par överraskningar till. 

Det började med Mina som visade att hon äntligen har klurat ut det här med "apgången" som hon kämpat så med. Den går ut på att barnen ska hänga i bassängkanten med händer och fingrar och klättra längs med kanten med hjälp av benen. Samtidigt sjunger alla "En elefant balanserade..." Noah har redan från första stund haft jättelätt för apgång och tyckt det varit roligt medan Mina haft lite svårare att lära sig den rätta tekniken. Men idag lossnade det för henne och hon klättrade längs bassängkanten som om hon aldrig gjort annat. Heja Mina! När det var Noahs tur att simma fortsatte han inte bara med buset från förra veckan - simma till C och vinka hej då till mamma - utan simmade "ryggsäck" för första gången sedan innan Mina föddes. Jag hade nästan gett upp hoppet om att han skulle acceptera att hänga på ryggen men idag bara vände det. Ända sedan vi började simma igen för två år sedan drygt så har Noah konstant vägrat att befinna sig bakom mig i bassängen. Förmodligen har det hängt samman med en känsla av otrygghet. Men nu verkar det ha släppt. Bara så där. Helt fantastiskt! 

Nu är det bara att se fram emot nästa söndag och försöka lura på vad de små trollungarna ska komma med för överraskningar då. 

I morgon är det dags för nätverksmöte på habiliteringen igen. Årets andra. Om man nu kan räkna förra månadens träff som ett sådant med tanke på att förskolan ställde in i sista minuten pga av sjukdom. Uppenbarligen var det inte alla som var sjuka så jag kan inte riktigt förstå varför inte de som var friska kunde ha kommit på mötet ändå men... jag kommer nog aldrig att riktigt förstå mig på hur de tänker inom förskolan idag. Generellt sätt verkar det vara är en mycket stor skillnad i inställningen till arbetet med barnen inom förskoleverksamheten jämfört med hur det är inom skolan där jag arbetar. Men mötet i morgon kan kanske bli intressant. Vem vet.

Grötfrukost

Vissa dagar är bara bäst. För andra morgonen i rad åt Noah sin frukostgröt själv. Det vill säga, jag gör i ordning skeden åt honom, han tar den med sin hand och äter själv för att sedan ge den tillbaka till mig alternativt lägga den på tallriken. Hela portionen! Utan att protestera högljutt, slänga iväg skeden eller skaka på huvudet när jag vill ge honom den.

Kan man hoppas på att det här är början på en ny bra rutin?

När Noah var mindre och det var dags för honom att börja äta själv så visade han inget större intresse för detta. Kanske var det bekvämt att bli matad eller så berodde det på något annat. Jag vet inte. Jag är inte heller säker på att jag någonsin kommer att få ett säkert svar på den frågan. När han väl började visa lite intresse för att ta en sked eller gaffel i handen själv så var det i samband med att han började förskolan för snart två år sedan och såg andra barn äta själva. Han blev nyfiken och ville prova men situationen där fick honom att ganska snart ge upp alla försök.

Den här hösten har vi haft fokus på just hans förmåga att äta själv - även personalen på hans nya förskola - och nu visar Noah att han faktiskt klarar av det utan problem. Bara viljan finns. Som idag. Vad som ligger bakom att det äntligen lossnar kan jag bara spekulera i. Men jag tror det är en kombination av olika saker. I augusti började Noah på en helt ny förskola med annan personal med en helt annan inställning än hans tidigare. De tog sig an matsituationen och började ställa krav på Noah vilket inte hade gjorts på hans tidigare förskola. Bytet av förskola innebar även en ny barngrupp för Noah, med barn i hans egen ålder som åt själva - han var inte längre det minsta barnet som blev matad som en bebis utan satt där vid matbordet på samma villkor som de andra barnen. Här hemma har han varit mycket nyfiken på lillasysters försök att äta själv och har följt hela hennes utveckling med stort intresse. Någonstans mitt i allt detta började han visa små tecken på intresse av att ta besticken själv. Det började en dag i höstas när det var köttbullar till middag. Noah tyckte att matningen gick på tok för långsamt och tog helt resolut gaffeln själv och stoppade en köttbulle i munnen. Sedan en till och en till och på den vägen är det. Köttbullar utökades med Kiwi (en annan favorit) och sedan har det rullat på.

Nu när steg ett är avklarat så hoppas jag att vi kan börja träna på nästa. För det är en bit kvar. Men vi kan äntligen börja jobba på att han ska vilja försöka få upp maten på skeden/gaffeln själv och äta. Det är stort. Och just idag känns det som om den dagen när han äter helt på egen hand bara ligger runt hörnet och väntar.

Plötsligt händer det och hur det var innan

För drygt två år sedan var Noah sjuk. Riktigt sjuk. Han låg på sjukhuset med lunginflammation i 11 dygn och blev bara sämre och sämre trots alla mediciner läkarna stoppade i honom. Sedan stod de bara där handfallna och visste inte riktigt vad mer de skulle hitta på. Men efter en vecka gick en ny läkare på skiftet och hon visste vilka prover som behövdes för att kunna sätta in rätt behandling och snart vände det uppåt igen för Noah. Men allt sedan dess har han haft svårt att komma igång med sin kommunikation igen och det han kunde innan sjukhusvistelsen i tecken och ord försvann i den här vevan.

Noah på sjukhus november 2010

Det dryga år som följde var tufft för Noah på många sätt och vis.

Förskolan han började på visade sig vara en fullständig katastrof med omorganiseringar och personalbyten som gjorde honom orolig eftersom han aldrig fick behålla en kontaktperson någon längre tid. Inte heller fick han någon som helst träning av personalen där utan han sågs mest som ett problem som skulle lösas. Och löste det gjorde de - genom att behandla honom som en liten bebis som inte kunde göra något själv. I vissa fall handlade det till och med om rena kränkningar. Tecken var inte heller något de ansåg sig behöva syssla med - trots flera teckenkurser - för det var ju "pinsamt".

Hemma hade Noah en ny liten syster att tampas med som krävde väldigt mycket kraft och energi från sin omgivning vilket inte lämnade mycket kvar till honom.

Samtidigt var det omorganiseringar på habiliteringen dit Noah hörde och den logoped som tog över efter hans första team där var alldeles för ung och oerfaren för att kunna hantera det uppdrag hon fått. Större delen av tiden stod hon mest handfallen och någon handledning i ordets rätta bemärkelse var bara att glömma. Följden blev att under nästan ett och ett halvt års tid fick Noah inget som helst stöd från habiliteringen i sin kommunikativa utveckling.

Under den här perioden gick den lilla energi jag hade kvar som mamma så gott som helt och hållet åt till att försöka få till stånd en förbättring för Noah - på förskolan såväl som på habiliteringen. Så här i efterhand är det kanske inte svårt att förstå varför Noah stannade upp och i vissa fall till och med gick bakåt i sin utveckling.

Idag varken pratar eller tecknar Noah särskilt mycket. En stor del av tiden går ut på att försöka luska ut vad han egentligen vill i olika situationer och ibland kan det bli oerhört frustrerande - både för honom själv och för hans omgivning. Men den senaste tiden har det känts som om något är på gång att hända, inte bara med hans kommunikation utan med hela hans utveckling. Han är på gång igen. Och det är en underbar känsla. Han "härmar" talat språk på ett sätt som han inte gjort tidigare. Det låter också mycket mer varierat än det gjort innan. Ofta när jag pratar med honom svarar han med "sitt språk" och verkar utgå ifrån att jag förstår vad han säger. Ungefär som mindre barn gör innan de kan tala. Och när det gäller tecken... Plötsligt händer det!

Idag när vi åt middag och korvstroganoffen började ta slut på tallriken tog Noah sin hand, förde fingrarna till munnen och tecknade "mat" hur tydligt som helst. Utan att jag tjatade på honom att teckna eller tog hans händer för att visa. Utan helt enkelt för att han ville ha mer mat. Och så klart han fick det.

Mat / Äta