Talking Tom

Det känns som om Noah börjar få tillbaka sitt glada humör efter en lång höst/vinter av ständiga förkylningar, halsflusser och öroninflammationer. Kan det vara söndagssimmet som han kommit iväg på flera veckor i rad nu? Eller är det kanske den nya "leksaken" här hemma? Vem vet?

Det jag vet är att appen Talking Tom är en riktig favorit just nu - hos både storebror och lillasyster. Och båda två visar sina rätta sidor genom att puckla på den stackars katten så fort de får tillfälle.

Tur att de behandlar de riktiga katterna här hemma bättre.

Vad barn kan

Man ska inte underskatta ett barns förmåga att lära sig någonting. Barn är fantastiska på att suga upp kunskap. Jag kan inte komma på något endaste tillfälle då jag underskattat Noah och vad han kan tidigare, men så i förra veckan hände det.

Förra måndagen hade jag ett möte med Noahs habiliteringsteam där vi bland annat gick vi igenom bra appar till Noahs nya ipad. Jag hade laddat ner ett helt gäng med olika appar som jag tänkte kunde vara bra för honom att träna på för att lära sig hur man hanterar en pekskärm. Och jodå, de var säkert bra och så, höll hans specialpedagog och logoped med om. Men... (Men?!) Var de inte lite för enkla för Noah? Det fick mig att studsa till. För visst var det så. De hade de helt rätt i. Jag hade fokuserat på appar som gick ut på att någonting skulle hända varje gång Noah rörde vid skärmen och lite pekboksappar för mindre barn med ljud. Istället hjälpte de mig att hitta lite pusselappar till honom, både enklare varianter och lite svårare, och nu pusslar lillkillen som bara den.

Först och främst har han pusslat med appar som går ut på samma princip som knoppussel - ett djur eller en figur ska flyttas till sin rätta plats. Men ganska snart var han så duktig att det blev dags att testa lite svårare varianter där man ska pussla ihop olika delar av t.ex. en häst eller en ko. Visst vill han gärna att jag sitter bredvid och stöttar när han pusslar de här lite svårare pusslen eftersom det händer att han kör fast. Men för varje gång går det lättare och lättare. Och varje gång sitter jag där bredvid honom och bara gapar. Han är så fantastiskt duktig.

Gla-Gla

Mina har en stor idol - Gla-Gla. Eller granntjejen Cassandra som vi andra känner henne som. Mina anser att Gla-Gla är hennes och bara hennes. Varje gång dörrklockan ringer springer hon i galopp och ropar allt vad hon kan "Gla.Gla!" Är det Gla-Gla utanför dörren så börjar kramkalaset strax. Är det inte Gla-Gla så... får ni gissa själva. Just det. Stor besvikelse.

Ofta har Gla-Gla med sig sin lillebror eller någon kompis och då är Mina i sitt esse. Det kan liksom aldrig bli för många halsar att krama om eller för många knän att sitta i. Inte för en liten tjej som älskar att vara i centrum. En sak får de dock inte göra, inte ens Gla-Gla - försöka skilja Mina ifrån ipaden. För ingen och ingenting står högre i kurs hos Mina än just Pippi Långstrump.

Alle, Mina och Gla-Gla.

Pusselmonster

Det är helt otroligt så snabbt som barnen lär sig hur de ska dra och släppa för att använda sig av pusselapparna på paddan. Redan andra gången lillasyster satt med pusslet i appen som heter "Lekplats 1" så visste hon precis hur hon skulle göra för att få figurerna till sina rätta platser. Och storebror var inte sämre han. Redan tredje gången han testade gick det lekande lätt. Han satt han lite kortare stunder jämfört med lillasyster de där första gångerna så tidsmässigt kan man nog säga att det gick på ett ut och att de plockade upp det lika fort. 

Jag ska försöka lägga upp ett videoklipp men just nu krånglade blogger så... det får vänta tills en annan gång.

Ipadmonster x 2

I julklapp fick storebror en mycket efterlängtad julklapp - en ipad.

Lillasyster har dock visat sig bli en svår konkurrent. Hon har nämligen förvandlats till ett riktigt ipad-monster på bara några få dagar. Det börjar redan på morgonen innan frukost när hon släpar sig in i köket med tunga steg och med sömnig röst begär "Pippi", dvs "Pippi i villavillerkulla-appen" som är storfavorit. Sedan är det lögn att få henne att släppa den. Hon håller så hårt att knogarna vitnar om man vågar sig på att försöka bända loss fingrarna. För det är på egen risk. Trummhinnor som sprängs och blåtiror att vänta. Allra minst. Så hon har fått hållas, lite. Nyhetens behag och allt det där. Men nu är det slut. Det är trots allt storebrors ipad.

Problemet har varit att hitta appar som passar den unge mannen men efter lite googlande samt ett besök på habiliteringen idag så har jag nu laddat paddan med ett gäng spännande pusselappar. Både jag och hans team där är ganska överens om att det kan vara en väg in för att få honom intresserad av att lära sig hur den fungerar. Noah älskar att pussla och behöver nya utmaningar med jämna mellanrum. Självklart kunde jag inte vänta tills i morgon när han är utvilad och pigg med att testa en av de enklare pusselapparna. Resultatet?

Det här huset har numera inte bara ett ipad-monster utan två. Lillasyster kommer med all säkerhet att få sig en match om vem som ska ha paddan i morgon.

Animal Puzzle var en av de enklare apparna och när Noahs specialpedagog Maria först visade den för mig tyckte jag att den såg lite murrig ut och tänkte att den här kommer han inte att falla för. Men oj vad jag bedrog mig. Nu i kväll satt vi en hel timme, lillkillen och jag, och drog de där fyra stackars djuren till sina rätta platser. Bara det att han för första gången förstod hur han skulle göra för att få dem med sig var helt fantastiskt. Det ska bli så roligt att se honom utforska de andra pussel-apparna framöver.

Kanske var tur att förskolan ställde in habiliteringskonferensen idag trots allt så att jag och Noahs team kunde ha vår egen. Tror nog att vårt möte idag var betydligt mer både effektivt och konstruktivt än vad de konferenserna brukar vara annars.